När tjejen nu bloggar som en galning blir man allt lite sugen att börja igen jag också. Men problemet är, som vanligt, att jag inte har några idéer. Tjejbloggar skriver ju om sina vardagar, outfiter och sånt. Det är lätt. Det är inte riktigt min grej. Ni vet, ibland är ni så skitnödiga och beredda över att släppa en hiroshima i toaletten så kommer skitkorvfan inte ut alls. Ni trycker på med allt ni har, men inget kommer ut. Så känner jag mig angående bloggandet.

På tal om tjejen så kan jag berätta hur jag träffade henne. Det var på valborgsmässoafton 2012, vi firade hos karln Oskar på hans enkla lya i Vänersborg. Innan vi skulle bege oss till krogen ville Mr Wahlqvist (som jag tror skulle kunna offra ena handen för skitklubben DIF) och allvetaren Adam Karlsson (drygaste jäkeln till HV-fan) träffa en gammal kamrat på Hörnet (dövförening typ). Han var även en gammal lärare till mig så jag hängde med för att träffa honom. Jag halvsov när jag promenerade med dem dit, så full var jag. Jag vet inte varför jag skrev detta, men det var ändå relevant eftersom om jag var nykter hade jag aldrig träffat tjejen på riktigt. Nu fortsätter jag. Väl inne på Hörnet hälsade vi på kamraten, det var skitkul att träffa honom igen efter dessa år. Då fick jag syn på en tjej som satt i soffan. En söt tjej. Jag visste dock redan vad hon hette så jag utbrast hennes namn. Hon blev genast fundersam och frågade hur jag visste. Jag kontrade med svaret "Facebook så klart!". Sen mindes jag tyvärr inte mycket förutom jag tjatade om att jag skulle ragga upp henne. Det brukade jag aldrig säga tidigare. Innan vi grabbar skulle fortsätta till krogen bad jag om hennes mobilnummer. Hon gav mig ett tresiffrigt telefonnummer. Alltså till SOS. Hon trodde tydligen att jag var så full att jag skulle kunna gå på det. Fick därefter hennes riktiga mobilnummer. Jag var (och är) verkligen sjukt glad att hon vågade ge hennes nummer till en apfull idiot.

Bad om ursäkt om mitt beteende dagen efter fast det var lugnt för henne, sen rullade det bara på. Ibland tänker man: om jag inte var tillräckligt full för att be om hennes nummer, om den gamla läraren inte fanns där, om jag inte kom till Vänersborg för att fira valborg, om jag inte kollade på Facebook (där jag kom överens med folk om att fira i Vänersborg) så hade jag aldrig träffat henne. Lite sjukt, men så kan man samtidigt inte tänka. Jag tror på ödet, alltså är allt förutbestämt. Härligt!

Sandija, jag älskar dig! ♥

Kommentera gärna i bloggen och ge förslag på vad jag ska skriva. Alla tips uppskattas! ;)