Vi satte oss ner vid bordet på puben bredvid en gubbe som såg ytterst normal ut förutom de trasiga och gulnande tänderna. Ett glas cola med is och ett paket ciggarreter på hans bord. Inget märkvärdigt. Plötsligt blev han intresserad så fort jag tecknade, och sa till mamma att han kunde teckenspråk. Tyvärr utövade han det sist på 60-talet så fattade jag ingenting av vad han sa. Han cirkulerade händerna i luften med skiftande B- och T-hand. Som avslut nickade han frekvent, jag satt där nästan som förstenad och nickade som jag log. Jag hoppades verkligen att det räckte. Tydligen räckte det, eftersom han varje gång jag nickade tog ett bloss med ett tillfredsställande ansikte med ögonlockarna halvt slutna. Tyvärr blev det ändå ibland obehagliga situationer där jag var tvungen att be min mamma översätta. Jag vred lite på mig och trodde Bengt skulle attackera mig. Ändå ville han bjuda på mig en öl.

En annan rolig sak var att han låtsades förstå vad jag sa till mamma, jag såg fullt i mitt periferiseende hur han stolt nickade med leendet på sned och tog ännu ett bloss när jag pratade med mamma. Innan mamma ens förstod mig.

Tro’t eller ej, trots mitt dumma & konstanta nickande, dyrkade han mig och ville skaka hand. Det gjorde vi. Jag luktade faktiskt på min hand efteråt om den doftade ciggarett (jag menar, han rökte fan ett helt paket på kanske två timmar). Självklart inte när han såg på...

Hans beundran fortsatte så att han insisterade att jag skulle spela Jack Vegas åt honom för hans pengar. WTF, jag ville verkligen inte spela bort hans pengar. Men som sagt, han insisterade. Han var typ större än mig så jag kunde inte göra något... så jag spelade. När jag vann en summa (runt 5-7 kr max, hur stor var hans insats egentligen?) så jublade han och tryckte stadigt på Ta vinst. Vad fan, 5 kronor och han ville inte ens dubbla? Jag tog notis om det, och försökte trycka på Dubbla nästa gång jag vann, men han bröt nästan fingret på mig och återigen tryckte på Ta vinst. Han jublade varje gång jag vann och tvingade mig att spela tills pengarna tog slut. Sen gjorde han en ”åååh synd!”-gest. Herregud, hur handikappad trodde han att jag egentligen var?

Det bästa var att han var spiknykter. Vilken gubbe! Ångrar så sjukt hårt att jag inte tog kort på oss två. Bengt och jag.

Äsch, jag kände bara för att berätta lite. Om ni undrar varför jag skrev på en löjligt akademisk svenska så är det att jag inte skrivit någonting på en hel vecka. Alltid fint med puts. Btw, jag kan knappt räkna tärningarna nuförtiden. Inte illa för att vara en NV-pojke.

Kör en Follin; 100 kr på att ni kommenterar ”HAHA vadå akademisk svenska?”. Den som känner sig träffad väljer då därför inte att kommentera och därmed få sitt ip spårat.