Min pappa berättade mig en händelse som jag tydligen var tvungen att förvränga. I alla fall, jag var ett ilsket småbarn. Jag och min familj var på väg mot någonstans i bilen. Vi stannade vid en bensinmack och jag fick en Maraboukaka. IQ-befriad som jag var som höll i chokladen stabilt och hårt. Min pappa varnade, men jag trotsade hårt med ett ilsket småbarnsansikte. När vi var framme så var chokladen såklart smält. Min pappa försökte trösta mig…

- ”UÄÄÄÄÄH! MIN CHOKLAD ÄR SMÄLT!”

- ”Ja du, vi får ställa den i kylskåpet så stelnar den till.”

Jag slutade genast med att gråta. Jag blev förväntsfull och väntade några timmar tills vi tog ut den från kylskåpet. Jag kände att kakan var hård. Jag öppnade den… plötsligt började jag storgråta som någon hade dött.

- ”DEEN HAAAR INTE NÅN RUTTAAAH, JAG KAN INTE KNÄCKA DEN FINT!!!”