I brist på annat, skriver jag en sammanfattning av skolmästerskapet (lördagen) i Örebro samt mina åsikter om högstadiespelarna som spelade. OBS: I detta inlägg heter jag Brynolf och inte David Öhman.

Samtidigt som de andra skolorna sov i något vandrarhem, gned Manillaeleverna sig mysigt på det vita hotellakanet på IBIS. Förlåt, men det där kändes som ett måste att skriva.

Högstadieeleverna i lagen Manilla var alldeles för starka och många, så de delades upp till två lag. Manilla 1 och 2. Det ena bestod av killarna i tian plus en från åttan, och det andra killarna i nian. Några småglin var med i bägge lagen, bara för att värma bänken. Två lag från samma skola; där kom ett självklart mål upp, att vinna både guldet och silvret åt Manillaskolan!

Kaptentitlarna valdes ut till herrarna David Öhman och Julius Gasslander, när Nabil Tebibel alltid drömt om att ila runt på planen med ett C på bröstet. Det roliga var att enligt honom så spände David sina bröstmuskler i syfte att flasha när coachen Range berättade att David skulle bli lagskapten. Ingen dålig avundsjuka det här inte. Efteråt babblade han om den tunga pressen över att vara lagskapten, men nu tar vi det här åt sidan.

Efter ett par matcher med Manilla visade det sig att funktionärerna där trodde att Manilla tänkte spela som fjollor i varsin rosa bubbla, det var väldigt underhållande när kvinnan där bad alla om uppmärksamhet och tecknade att vi skulle spela, inte skada varandra. För helvete, slopa hörapparaterna och styrketräna lite, Kannebäckisar!

Finalen spelades mellan dem och dem. Manilla 1 mot Manilla 2. Tvåan vann och guldet gick till dem. Nu till mina åsikter angående spelarna under mästerskapet!

• Manilla 1

MV: Sammer El-Masri
En mycket stark kille som alltid vill vara målvakt, och det gör han rätt i att vilja. Han spelade bra under matcherna, även om han kunde ha varit lite snabbare.

B: Albert Boklund, David Öhman
Albert Boklund är en back som ger en stor trygghetskänsla, det märks att han har bolltalang, då han enligt honom själv inte lirat innebandy "på allvar" i fem år eller liknande. David Öhman är en god lagskapten med tolerans som krävs för stryk. Tyvärr har han svårt för att hålla sig på sin position, då han ofta befinner sig på offensivzonen samtidigt som han litar på Oliver som räddar honom genom att ersätta hans position. Jag vet inte om det är en slump eller inte, men två av deras några insläppta målen berodde på Davids frånvarande från defensivzonen.

F: Oliver Rasinaho, Daniel Westermark, Dorde Dordevic, Rasmus Lewis, Alexander Stojilkovic
Oliver Rasinaho är en oerhört pålitlig spelare för medspelarna, och lömsk för motspelarna. Han är iskall, och kan pyska motståndarna med sina onaturligt stora näsborrar när han vill. För medspelarna känns han trygg, då han ser till att laget har ett uppspel. Daniel Westermark må vara pessimistisk, men han verkar ha en liten atletisk förmåga då han springer runt som en liten jude i en gaskammare. Rasmus Lewis har jag inte märkt så mycket av, då han suttit på bänken mest. Alexander Stojilkovic är en liten buse som försöker skaffa sig respekt hos högstadieeleverna. Dessutom sumpar han gärna viktiga målchanser. Men han kan lira innebandy, och det kan bli något av honom. Allt jag minns av Dorde Dordevic är att han lade en illaluktande korv i toaletten och sedan på något vis pajade spolningsknappen så att toaletten börjades spola konstant.

• Manilla 2

MV: Julius Gasslander
Han har en stor talang! Han fångar bollar som kommer mot honom i vrålfart! Inte så mycket att skriva om honom, utom att han måste hålla ryggen rak, annars släpper han in bollar lätt som han tyvärr gjorde.

B: Marcus Björk, Eric Wranne, Nabil Tebibel
Galet coola Marcus Björk har vunnit över pressen och gjort tre mål. Han har utvecklats mycket. Eric Wranne med sin betydelsefulla pannband har, precis som Nabil sagt, också utvecklats mycket. Han behöver bara frossa sig lite mat till sen så är han en bättre back! Nabil Tebibel... Nabil. En mycket uppkäftig kille som gärna bidrar till sitt intensiva leende efter hans vilda påståenden, är en mycket duktig back. Jag måste tyvärr, här på min blogg, erkänna att han dominerade skolmästerskapet med sitt smått egoistiska spel och kondition. Fast bara tills finalen, då han fick lite problem med de fysiskt starka backarna Albert och David.

F: Hanna Pettersson, Razmus Karlsson, Lavok Omer, Marcus Jonsson, Andy Runnquist-Pop
Hanna Pettersson spelar innebandy på en ganska hög nivå, och det märks. Väldigt mycket. En maskin som har ett stort vinnarskalle. Razmus Karlsson är blodtörstig, därav skadan hos Kannebäck. Han är ett mycket bra verktyg för att psyka motståndarna med. Lavok orkar jag inte skriva om, han som skaffar guld genom att sitta. Marcus Jonsson är en snabb spelare, jag tror verkligen inte att han hade spelat så där om han inte hade tränat innebandy i Brommahallen på torsdagarna. Den hämndlystna Andy Runnquist-Pop är en neutral spelare, han brukar inte göra mål men inte göra bort sig heller. Han höll sin standard även på detta skol-sm.

---

Dagens händelse var när den fruktade store Nabbe i defensivzonen provocerat räckte ut tungan åt talangen Adam Neverland och försökte skjuta bollen utanför honom, men bollen åkte mot honom istället som tacksamt tog emot bollen och gjorde mål.

Som avslutning på inlägget vill jag tacka ledarna Range, Mikko, Cibbe så mycket, lugnt skönare att ha dem som ledare än klassiskerna Arne och Peter.