Skulle åka Blå Tåget på grönan. Stavas grönan med ett stort G eller behövs det inte? Skitsamma. Jag klev på min vagn. Jag skulle åka ensam, alla andra hade redan åkt iväg. Men det gjorde inget för mig, jag som åkt den sedan barnsben. La mina armar bakom vagnen like a boss och lutade mig bakåt. Jag kände till det stora fula ansiktet i början av åkturen, den rödögde gorillan, de fallande tallrikarna och så vidare.

Inget skulle kunna skrämma mig. Jag tog verkligen det lugnt. Men när jag skulle åka förbi kvinnan som blir huggen i två delar hände det något. En levande, stor, svart skugga kastade sig över min vagn. Jag hade aldrig sett det förut. Jag vred mig av rädsla, kastade mina armar över mitt huvud. Fosterställning typ. Så rädd jag blev. Sen när jag kollade bakåt för att se vad fan det var såg jag inget annat än en äcklig pajas vid namn Julius som pekade på mig och skrattade ihjäl sig. Jag utdelade fingret.

Ja, han hade för helvete klivit ur sin vagn mitten av åkturen för att stå gömd och skrämma slag på sina kompisar i de kommande vagnar. Hur han lyckades kliva på en vagn igen är fortfarande en gåta för mig, med tanke på hur snabbt vagnarna åkte. Såna saker får mig att tveka om han verkligen är mänsklig...

Tack vare dig, Julius, kommer jag aldrig att åka Blå Tåget ensam igen. Ever.