Man måste börja någonstans

Hösten 2008
Hade just börjat tian och då var det personalmatsalen som gällde så att vi skulle slippa få köttbullar i ansiktet i elevmatsalen från och med då. Men nu till grejen, det serverades alltid kaffe i personalmatsalen. Självklart började man bli lite smått nyfiken. Sammer och Albert knuffade mig på axeln och hånskrattade "Fan drickeru ej kaffe för?" jämt. Så jag en dag gick nervöst mot kaffebordet, hällde upp kaffe i en kopp inför alla personal på Manilla. Ingen mjölk eller socker blev det. Självklart måste man bete sig så vuxet (och manlig) som möjligt.

Knuffade undan min tallrik, besticker osv och ställde koppen på matbordet som koppen vore värd flera miljoner kronor. Höll om koppen med båda mina armar, alla mina muskler var spända. Samtidigt som Sammer och Albert stirrade hånfullt och ivrigt smakade jag. Det var ungefär samma känsla som när jag skulle supa för första gången. Så spännande var det.

Tyvärr blev det raka vägen till vattenstationen, för en tönt som jag var då. Plågade mig genom hela koppen med ett glas vatten bredvid. Var likadant med fem, tio eller femton följande koppar.


I dagens läge tackar jag jämt ja till alla tillfällena och få kaffe. Det är så gott. Så härligt. När man dricker, känns det som att kroppen tynger ner sig fast på ett positivt sätt. Jag älskar kaffe! Utan mjölk och socker fortfarande, förstås.

Ni som dissar kaffe, håll käft och drick tio koppar till. Tjugo om det behövs. Så har ni kommit till kärnan. Kaffe är något man måste lära sig tycka om!



Ellinor Persson

Vi skulle ha lektion i F16 och när Ellinor och jag gick i F-korridoren stannade hon och såg vilsen ut. Jag undrade vad det var. Hon svarade med att hon inte visste var F16 låg. Hon visste alltså fortfarande efter ett halvår. Hehe!

Min brud!

 

Synd bara att det är en kille.


RSS 2.0