När tjejen nu bloggar som en galning blir man allt lite sugen att börja igen jag också. Men problemet är, som vanligt, att jag inte har några idéer. Tjejbloggar skriver ju om sina vardagar, outfiter och sånt. Det är lätt. Det är inte riktigt min grej. Ni vet, ibland är ni så skitnödiga och beredda över att släppa en hiroshima i toaletten så kommer skitkorvfan inte ut alls. Ni trycker på med allt ni har, men inget kommer ut. Så känner jag mig angående bloggandet.
På tal om tjejen så kan jag berätta hur jag träffade henne. Det var på valborgsmässoafton 2012, vi firade hos karln Oskar på hans enkla lya i Vänersborg. Innan vi skulle bege oss till krogen ville Mr Wahlqvist (som jag tror skulle kunna offra ena handen för skitklubben DIF) och allvetaren Adam Karlsson (drygaste jäkeln till HV-fan) träffa en gammal kamrat på Hörnet (dövförening typ). Han var även en gammal lärare till mig så jag hängde med för att träffa honom. Jag halvsov när jag promenerade med dem dit, så full var jag. Jag vet inte varför jag skrev detta, men det var ändå relevant eftersom om jag var nykter hade jag aldrig träffat tjejen på riktigt. Nu fortsätter jag. Väl inne på Hörnet hälsade vi på kamraten, det var skitkul att träffa honom igen efter dessa år. Då fick jag syn på en tjej som satt i soffan. En söt tjej. Jag visste dock redan vad hon hette så jag utbrast hennes namn. Hon blev genast fundersam och frågade hur jag visste. Jag kontrade med svaret "Facebook så klart!". Sen mindes jag tyvärr inte mycket förutom jag tjatade om att jag skulle ragga upp henne. Det brukade jag aldrig säga tidigare. Innan vi grabbar skulle fortsätta till krogen bad jag om hennes mobilnummer. Hon gav mig ett tresiffrigt telefonnummer. Alltså till SOS. Hon trodde tydligen att jag var så full att jag skulle kunna gå på det. Fick därefter hennes riktiga mobilnummer. Jag var (och är) verkligen sjukt glad att hon vågade ge hennes nummer till en apfull idiot.
Bad om ursäkt om mitt beteende dagen efter fast det var lugnt för henne, sen rullade det bara på. Ibland tänker man: om jag inte var tillräckligt full för att be om hennes nummer, om den gamla läraren inte fanns där, om jag inte kom till Vänersborg för att fira valborg, om jag inte kollade på Facebook (där jag kom överens med folk om att fira i Vänersborg) så hade jag aldrig träffat henne. Lite sjukt, men så kan man samtidigt inte tänka. Jag tror på ödet, alltså är allt förutbestämt. Härligt!
Sandija, jag älskar dig! ♥
Kommentera gärna i bloggen och ge förslag på vad jag ska skriva. Alla tips uppskattas! ;)
Här kommer den avdankade bloggstjärnan tillbaka. Hur jag vet att jag är avdankad är för att folk inte längre tjatar på mig om att uppdatera bloggen. Men det är ju skönt att slippa sånt nu. Nackdelen är bara att jag bloggar knappt något alls nu. Så folk, tjata mer på mig! Eller förresten gör det inte. Fan vad rolig jag var då... är rastlös som fasen här ute på landet. Hade firat farsan, han är redan 50 år gammal... hoppas han överlever 300-klubben som jag fixade åt honom. Vill absolut inte vara vållande till min egen farsas död.
Nu till dagens ämne. Att vara döv och hälsa hej. Det sker dagligen att någon går förbi en i trappuppgången, på gymmet eller såna semi-offentliga platser och mumlar hej. Det dåliga med detta är att de flesta hinner förbi mig innan jag ens får chansen att nicka och le tillbaka. Jag är ju döv och kan inte uttala hej när denne hade hunnit förbi mig. Vad fan ska jag göra då?! Gör jag ingenting så uppfattas jag som totalt otrevlig. Försöker jag mitt bästa att "uttala" hej så kommer det låta så illa att denne tror jag lider av aggressivitetsproblem eller något. Springer jag ikapp, tar i axeln och vänder om på denne och tecknar HEJ! kommer ju denne också tro att jag är helt efterbliven. Vad kan jag göra? Hur brukar ni göra? Funderar på att lära mig säga hej. Borde inte så svårt, minns att talläraren sa att man bara behövde uttala "ej". Det ENDA ordet jag faktiskt kan uttala felfritt är "fitta" och det säger jag inte gärna till denne.
Sämsta söndagen på länge. Vaknade alldeles för sent. Skitsamma, ska berätta en sak som hände i Göteborg...
Ni vet den där platta båten som turister åker på i Göteborg, Paddan? Vi åkte den. Var en rätt trevlig tur med *host* fantastiska byggnader att kolla på. När vi närmade oss slutet av åkturen var det en massa folk som satt på kanterna längs ån och vinkade åt oss. Precis alla, man kände sig som en kändis. Antar att det är en tradition. Vänliga mot turister och så vidare. Vi fick vinka ganska länge tills en snubbe reste sig upp som en raket och drog ner byxorna så hårt att hela hans paket dallrade kraftigt. Där stod han och visade hans ägodel. Han höll upp t-shirten lite grand så att man kunde se bra och tydligt. Han hade långt hår (på huvudet!) och bar keps. Med en like-a-boss min, jag skojar inte. Jävla skön kille.
Skulle åka Blå Tåget på grönan. Stavas grönan med ett stort G eller behövs det inte? Skitsamma. Jag klev på min vagn. Jag skulle åka ensam, alla andra hade redan åkt iväg. Men det gjorde inget för mig, jag som åkt den sedan barnsben. La mina armar bakom vagnen like a boss och lutade mig bakåt. Jag kände till det stora fula ansiktet i början av åkturen, den rödögde gorillan, de fallande tallrikarna och så vidare.
Inget skulle kunna skrämma mig. Jag tog verkligen det lugnt. Men när jag skulle åka förbi kvinnan som blir huggen i två delar hände det något. En levande, stor, svart skugga kastade sig över min vagn. Jag hade aldrig sett det förut. Jag vred mig av rädsla, kastade mina armar över mitt huvud. Fosterställning typ. Så rädd jag blev. Sen när jag kollade bakåt för att se vad fan det var såg jag inget annat än en äcklig pajas vid namn Julius som pekade på mig och skrattade ihjäl sig. Jag utdelade fingret.
Ja, han hade för helvete klivit ur sin vagn mitten av åkturen för att stå gömd och skrämma slag på sina kompisar i de kommande vagnar. Hur han lyckades kliva på en vagn igen är fortfarande en gåta för mig, med tanke på hur snabbt vagnarna åkte. Såna saker får mig att tveka om han verkligen är mänsklig...
Tack vare dig, Julius, kommer jag aldrig att åka Blå Tåget ensam igen. Ever.
Jag älskar gänget i Jackass och Ryan var en av de bästa. Han var typ gängets slagpåse, "Vi väljer ut Ryan!" och han tvingades åka moppe längs en löjligt liten ramp för att hoppa över till andra sidan (alldeles för långt borta) men störtar istället ner i avloppsvattnet. Alla minns givetvis också när han stoppade upp en leksaksbil i röven och gick till sjukhuset och hävda att han hade ont i magen. Han fick röntgas och bilen syntes mycket väl på röntgenbilderna... det var en "utmaning" som inte ens Steve-O vågade sig på. Ryan Dunn var en skäggig, otroligt skön kille som gav mig en massa med skratt. Glömmer aldrig hans typiska ansiktsuttryck när han skulle göra något extremt dumt.
Lider som fan med Bam Margera. De stod nära varandra sedan de var barn. Fan vad trist! Hoppas gänget pallar göra fyran och ännu fler Jackassfilmer även om det inte blir likt sig utan Ryan.
På Toysrus för länge sedan var jag en liten grabb som pekade ut det stora legoslottet inför föräldrarna. Sällan köpte dem det jag ville ha, ni känner säkert igen det där. Men idag skulle jag kunna köpa flera sådana legopaket.
Inne på tonåren började jag få stort intresse för datorer och TV-apparater. Jag ville ha en stark, fjäskig speldator och en HDTV. Jag läste runt och drömde lite om olika TV-apparater, som kostade femsiffrigt. Ingen chans att jag som 16-åring skulle ha råd med. Sparade i flera år för en TV, sålde saker för att samla in pengar och så till sist pungade jag äntligen ut för en Philips. Men idag skulle jag lätt kunna köpa en speldator och en 50 tummare om jag tog lite av mitt gyllene sparkonto...
Det slutar inte här. Jag går runt på gatorna och bilar susar förbi mig. En nytvättad V70 och jag undrar varför jag inte äger någon bil. Jag är typ fyra sparkonton från en enkel, vettig bil som inte är tio år gammal eller mer. Det är intressant oavsett hur rik man blir, man vill alltid ha något som man inte har råd med. Aja, tröståt ett par munkar nyss och nu väntar jag bara tills jag kan köpa en Corvette Stingray '69. Med tiden borde jag till sist ha råd?
Blev i princip inte lurad detta år. Definitivt inte som 2009 års aprilskämt. Lurade lite folk på småsaker hit och dit. Men jag blev faktiskt lurad en gång, i min egen dröm! Drömde och såg två nervösa killar syssla med något i en garderob. Såg ut som ett stort paket. En liten stund senare viftade en av killarna med armen med "besvärad" min och bad mig lämna området snarast. Jag förstod direkt att det var en bomb som de sysslade med och sprang för livet, efter 3 meter tvärstannade jag och tänkte på vilken dag det var. Jag vände mig om och gick tillbaka med huvudet skakandes "nänänänä". Killarna skrattade gott och jag blev lurad. Faen!
Fast i efterhand tänkte jag att det kunde ha varit ganska farligt att gå tillbaka.....
(övnings)Körde bil på en 80-väg, mätaren visade ett par kilometer över 80. Inget märkvärdigt. En annan bil, typ pickup, närmade sig bakom mig. "Inte får han köra om, jag kör redan för fort" tänkte jag. Tyvärr kom det där löjliga blinkandet i bakspegeln ändå och givetvis blev man omkörd bara för att man hade en oskyldigt söt skylt på bilen med stora bokstäver "ÖVNINGSKÖR". Jag tänkte inte spela dum så en fuckyou tilldelades. Aldrig hade jag känt mig så förbannat förnedrad.
Blev sugen på ett par Billys så frågade jag Ellinor om hon ville följa med till Coop. Fick förstås nej med ett hjärta framför, jag uppfattade det som lite smått provocerande och därför blev jag lite grinig. Jag ville då slänga ur mig fula ord, så gjorde jag det. Som jag nu ångrar kraftigt.
"Okej... jag kommer att smaska på Billys snart, och du ingenting! HAHAHAHA stick puss"
Jävligt dåligt nog så råkade jag glömma bort att hon skulle till Thailand dagen efter. Ja, gissa om jag blev superägd precis efter jag skrev det där. Ägd, sårad och vilsen. Fy fan. Jag sitter hemma och äter Billys framför datorn medan som hon ligger ute i solen med en iskall cola i handen för att vila upp sig inför köttplankan på kvällen.
Vansinnigt, är tacksam att jag lyckades sova den natten i alla fall.
Jag bara älskar hans sätt att springa från Ballack, hur han vände bort sin kropp två gånger, hur han verkade känna sig trygg eftersom Ballack inte hade någon lov att slå ner honom. Hur han bestämt sprang därifrån. Visst verkar jag helknäpp nu men så är det! Mutade jävel...
... har inga effekter. Så läskigt är det. I början blir man lite besvärad av att titta på men mot slutet blir det bara mycket värre och slutligen vill man bara kasta ut sig genom fönstret och förhoppningsvis landa med huvudet före på den största skärvan.
Låt mig presentera The Goddess Bunny, se på egen risk.
